EEG

Vad är EEG?

Elektroencefalografi (EEG) är en icke-invasiv neuroavbildningsteknik som mäter hjärnvågor eller den elektriska aktiviteten i cortex via små metallskivor eller elektroder placerade på skalpens yta. Elektroderna fångar upp den elektriska aktiviteten och skickar signalen till förstärkaren, förstärkaren ökar signalen och spänningsförändringarna i signalen registreras sedan. Fördelen med denna metod är dess höga tidsmässiga upplösning ned till millisekunder.

EEG används både i kliniska och icke-kliniska miljöer. För kliniska ändamål används EEG för att detektera normal eller abnorm hjärnaktivitet, till exempel för att upptäcka epilepsi, hjärnskador eller sömnstörningar. För icke-kliniska ändamål används EEG ofta för att undersöka de neurala mekanismerna bakom kognitiva processer i realtid. EEG-signalen är rik på information och kan analyseras på olika sätt. En av de vanligaste sätten att extrahera information från EEG-signalen är genom händelsebundna potentialer (ERPs).
I vårt laboratorium används EEG för forskningsändamål och inte som ett diagnostiskt verktyg.

Vad är ERPs?

När EEG är tidslåst till början av en händelse (en stimulans såsom bild, ljud, ord, etc.), får vi händelserelatelade signaen (event-related potentials eller ERPs). Potentialskiften i ERPs kallas komponenter (t.ex. P1, MMN, N400) och dessa skiften kan analyseras för amplitud, latens, polaritet (positiv eller negativ avvikelse) och skalpfördelning. Eftersom EEG-signalen är känslig för olika typer av brus, krävs det ett stort antal exempel för att eliminera bruset och isolera pålitliga potentialskiften som drivs av de önskade manipulationerna i stimulansen.

Fördelarna med ERP jämfört med beteendemått på bearbetning är att de har hög temporal upplösning (i millisekunder) och att de inte kräver något beteendemässigt svar. ERP kan därför användas med deltagare där ett beteendesvar är svårt att registrera som t.ex. hos små barn. Dessutom kan man mäta respons till mycket specifika stimuli, t.ex. enskilda ord i meningar istället för i slutet på meningen som man ofta gör i traditionella reaktionstidsstudier.